RaggerDude

Jag vet inte alls vilka som läser det jag skriver,  eller om det är någon alls som ens gör det.. Jag kanske bara kluddar ner några rader som för evigt kommer snurra runt i cyber rymden, -vet inte

Jag känner mig bedrövlad, vrider å vänder men kommer aldrig rätt, tänker grubblar å gräver ner mig själv..

Sträcker ut en hand - vinkar frenetisk och hoppas på att få någonting tillbaka... Ett finger iallafall.. Något..

Iturslitet och det blir mer och mer bitar.. 

Jag vet inte hur jag ska ta tag i det här, 

Rädsla, Oro, ångest växlar av varandra, 

Tårar föll utan stopp i fredags, okontroller bart.. Lösningen blev att åka.. Bort härifrån, bolaget och sprit.. 

Det kändes som om att " när kniven ändå är i hjärtat så vrids den om oxå" hopplöst.. " en vanesak " javisst.. Men när ska man vänja sig ? När kommer det bli bättre? Och när ska folk någon gång verkligen fråga hur en annan igentligen mår?

Allt e så "ego trippat" och rent av kallt, iskallt...

Folk som man ställt upp på lärt känna och släppt nära , gjort allt typ.. Hjälpt när det har vart behövligt , men nu... Ingenting.. Inte ett ljud, Det gör mig otroligt ledsen att det är så.

Mina känslor jag har är kanske inte prio ett, ingen fara dom läggs längst där bak i ryggsäcken för att aldrig få se dagens ljus.. Men en fråga av rätt person så kanske dom lyser igenom och verkligheten kommer ifatt.. 

Jag försöker..